Embedded Files
"Långt ute på kanten av det aldrig kartlagda bakvattnet till den gudsförgätna änden av västra spiralarmen av vår galax finns en liten gul sol som ingen nånsin tagit notis om. Kretsande kring denna, på ett avstånd av ungefär 150 miljoner kilometer, befinner sig en synnerligen obetydlig liten blågrön planet, vilkens ap-baserade livsformer är så osannolikt primitiva att dom anser digitalur vara nånting att komma med." - Douglas Adams, Liftarens guide till galaxen
I begynnelsen…
I begynnelsen…
Solsystemet är en underskattad plats för många astronomer. Ofta vill man se galaxer och nebulosor, eller höra om nervkittlande fenomen som supernovor, svarta hål eller om det fanns något före big bang. Med så intressanta fenomen är det lätt att missa vad solsystemet har att erbjuda.
De flesta av oss tror oss känna till solsystemet ganska väl. Det är trots allt en del av den svenska kursplanen. Vi har en stjärna, solen, åtta planeter(för Pluto räknas inte längre!), något asteroidbälte samt några månar och kometer. Detta är den standardiserade versionen av solsystemet som ofta lärs ut till barn. Och för en viss ålder kan detta vara fullt tillräckligt, men det finns så mycket mer att utforska.
Av planeterna i solsystemet så har Merkurius, Venus, Jorden, Mars, Jupiter och Saturnus alltid varit kända.
Kulturer som observerat dessa inkluderar, men är inte begränsad till, Australiens urbefolkning, Babylonierna, Grekerna och Egyptierna.
Det moderna solsystemet började ta form på 1600-talet i och med uppfinnandet av teleskopet. Huruvida Galileo verkligen var den första att bygga och rikta en kikare mot himlen är svårt att veta, men hans arbete fick stor spridning i Europa då han år 1610 publicerade sitt verk Siderius Nunicius (The Starry Messenger) som innehöll hans detaljerade observationer av månens kraterrika yta, Saturnus ringar och Jupiters månar. Galileo var osäker på vad Saturnus ringar var för något så han beskrev dem som "öron", likt öronen på en mugg. Dessa ringar ändrar orientering relativt till jorden med tiden och i ett brev till sin vän Markis Francesco Rinuccini år 1612 beskrev han senare att Saturnus hade "tappat öronen" när ringarna syntes från sidan. Detta vet vi då dessa brev blivit bevarade för eftervärlden.
Alla dessa observationer gick emot den världsbild som katolska kyrkan valt att basera på Aristoteles idé om en perfekt himmel där allt kretsade runt jorden. Stämningen i Europa var minst sagt turbulent under denna tid och år 1633 dömdes han till husarrest för sina kätterska publikationer. Ett relativt milt straff då hans vetenskapliga kollega Giordano Bruno år 1600 brändes på bål för att ha publicerat idéer om andra solsystem. Brunos kosmologi byggde vidare på den som Copernicus hade formulerat år 1543, vilket utöver att krångla till teologin visade på att dessa idéer fanns i luften bland de som tänkte vetenskapligt. Men att uttrycka dem innebar en stor risk för sitt liv. Kanske var det därför Copernicus väntade med att ge ut sitt verk tills han låg på sin dödsbädd. För den som vill läsa mer om dessa farliga idéer rekommenderas boken "Infinitesimal: How a Dangerous Mathematical Theory Shaped the Modern World ".
Det moderna solsystemet
Det moderna solsystemet
Det moderna solsystemet är betydligt mer mångfacetterat och komplext än man får lära sig i skolan. Störst är förstås solen som utgör mer än 99,8 procent av solsystemets massa. Utöver den gravitationella effekterna så slungar solen ständigt ut laddade partiklar som protoner iform av Korona massutkast och solstormar. Det är dessa laddade partiklar som växelverkar med jordens magnetfält för att ge upphov till aurora eller norr/sydsken. Denna aktivitet påverkas av solens inneboende cykel om 11år, och 2025 var maximum för den här gången.
Närmast solen har vi fyra stenplaneter: Merkurius, Venus, Jorden och Mars. De kallas stenplaneter då de har fasta ytor och komplexa geologiska processer. Alla utom Merkurius har också komplexa atmosfärer vilket ger oss ett ypperligt tillfälle att testa våra klimatmodellers riktighet.
Efter Mars kommer ett asteroidbälte. Ibland kallas detta för huvudbältet, men vanligtvis kallas det bara för asteroidbältet. Det består av miljontals sten- och metallrika kroppar som kretsar mellan Mars och Jupiter. Dessa objekt är rester från solsystemets tidiga bildningsfas, material som aldrig lyckadesa ansamlas till en planet. Orsaken var framför allt Jupiters kraftiga gravitation, som störde de sammanstötningar som annars hade bildat större kroppar. Simuleringar visar att bildandet av Jupiter var kritiskt för att stenplaneterna som jorden inte skulle få allt för stor massa.
De största objekten i bältet är Ceres, Vesta, Pallas och Hygiea. Ceres är så pass massiv att den i dag klassas som en dvärgplanet. Trots det totala antalet asteroider är området inte särskilt tätt; om man skulle resa genom asteroidbältet med ett rymdskepp skulle man knappast se någon asteroid alls med blotta ögat.
Asteroidbältet är viktigt ur ett vetenskapligt perspektiv eftersom det bevarar material från solsystemets ursprung. Genom att studera deras sammansättning kan forskare spåra hur planeter byggdes upp av stoft och is i det unga solsystemet. I asteroidbältet finns regioner med lägre densitet. Dessa kallas för Kirkwoodgaps. Kirkwoodgaps är områden inom asteroidbältet där det nästan helt saknas asteroider. Dessa luckor uppstår på grund av gravitationella resonanser med Jupiter, som drar bort asteroider från vissa banor. Gapens placering ger viktig information om hur Jupiters gravitation påverkar rörelsen hos mindre kroppar i solsystemet.
Näst på tur är gasjättarna Jupiter och Saturnus. Jupiters stora röda fläck är en enorm storm med vindhastigheter på cirka 500 m/s, som har pågått åtminstone 350 år. Saturnus ringar är uppskattningsvis 400 miljoner år gamla, vilket innebär att de troligen bildades under devonperioden på jorden, då tidiga fiskar utvecklades och de första växterna började kolonisera land. Eftersom ett varv runt Vintergatan tar ungefär 250 miljoner år, har Saturnus ringar snart fullbordat två varv runt galaxen.
Efter gasjättarna kommer vi till Isjättarna: Uranus och Neptunus. De är, som namnet antyder, betydligt kallare än gasjättarna då de är mycket längre ifrån solen. De har också har massiva atmosfärer och komplexa magnetfält. Uranus sticker ut i solsystemet eftersom att den roterar på sidan, med sin rotationsaxel nästan parallell med omloppsbanan, vilket ger extrema årstider som varar i decennier. Neptunus är känd för sina kraftiga vindar, som kan nå över 2 000 km/h. Båda planeterna har system av svaga ringar och flera månar. Isjättarna Uranus och Neptunus är de enda planeterna i solsystemet som inte var kända sedan antiken, utan upptäcktes med teleskop.
Efter isjättarna kommer dvärgplaneterna. De finns utspridda i olika delar av solsystemet, bland annat i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter, Kuiperbältet utanför Neptunus, samt som ensamma objekt i mer avlägsna banor. Exempel på kända dvärgplaneter är Ceres, Pluto, Haumea och Eris. Den mest kända av dessa är troligen Pluto. Pluto är ett praktexempel på att universum inte bryr sig om våra kategoriseringar. Precis som Jupiter kan klassas som en misslyckad stjärna, så kan man argumentera både för och emot kring vad man kategoriserar pluto som då den ligger i gränslandet för vad som räknas som en planet vs en asteroid. Därför skapades en ny kategori för att reda ut. IAU definierade dvärgplaneter för objekt som uppfyller vissa planetkriterier men inte "rensar sin bana". Så är Pluto en planet? Ja, det är en dvärgplanet.
Utöver dessa planeter har vi ca 1.3miljoner identifierade Asteroider och 4600 Kometer, varav åtminstone 3 som kommit från ett annat solsystem. Slutligen har vi det så kallade Kuiperbältet och Oorts moln.
Som rymmer tusentals små kroppar, och sannolikt över 100 000 objekt större än 100 kilometer som ännu inte har upptäckts. Vem vet, kanske det finns en nionde planet därute?
Page updated
Google Sites
Report abuse