Embedded Files
Denna sida är fortfarande under uppbyggnad. Men du är välkommen att se dig omkring ändå!
Första steget in i astronomin är att gå ut en kväll när det mörknat och kolla upp. Beroende på var man är så kan man då observera lite olika fenomen.
Ett av de vanligaste fenomenen man ser är dessvärre vad på fackspråk kallas ljusföroreningar. Detta innebär ljus från mänsklig bebyggelse som lyser upp himlen.
Detta ströljus innebär [kan orsaka] stor stress för såväl människor som djur då vi behöver nattens mörker för att må bra.
Samhällskostnaderna för att lysa upp himlen är också värda att tänka på då varje Watt som används för att belysa himlen är bortslösad energi.
Även om denna trend [tyvärr ökar globalt] så har ändå röster höjts från forskare och medborgare som inte kräver att civilisationen avstannar, utan att vi använder mer smart belysning som inte är lika invasivt. Tekniska lösningar inkluderar men är inte begränsade till att ändra till varmare ljusfärger på nätterna, bara lysa vid rörelse, endast belysa marken, [och] olika ljuskupoler som reflekterar ljuset neråt s.k. skärmade armaturer.
Så att vara amatörastronom innebär inte att man inte kan njuta av moderna bekvämligheter som gatlyktor, men det kan få oss att tänka mer ansvarsfullt kring dem.
I tidskriften Sky & Telescope kan man få många bra tips på hur man kan förbättra sitt observerande (eller obsande, som astronomer gärna säger).
I februari 2001 publicerade den amerikanske amatörastronomen John E. Bortle en niogradig skala för att beskriva hur mörk natthimlen är.
Skalan går från klass 1, som motsvarar de mörkaste platserna på jorden, till klass 9, som är en innerstadshimmel där bara de allra ljusaste stjärnorna syns. Den bygger på vad man faktiskt kan se med blotta ögat – till exempel hur tydlig Vintergatan är, hur många stjärnor som syns, och om man ser ljus från omgivande bebyggelse över horisonten.
Även om Bortle-skalan inte används i forskningssammanhang har den blivit ett gemensamt språk bland amatörastronomer världen över. Sidor som lightpollution.app och DarkSiteFinder använder den för att ge en uppskattning av mörkret på olika platser.Och där kan du lätt se vilken typ av himmel du har. Genom att jämföra himlen där du står med Bortles beskrivningar kan du snabbt få en känsla för hur mörk din egen himmel är.
En enkel tumregel är:
ju fler stjärnor du ser, desto längre ner på skalan befinner du dig.
Om Vintergatan syns tydligt som ett band tvärs över himlen är du någonstans runt klass 3–4,
och om du kan se den som molnliknande struktur som kastar skuggor – då är du i klass 1.
Om du nämner Bortle-skalan för en professionell astronom så är det dock möjligt att denne aldrig hört talas om den. Detta är för att professionella astronomer har högre krav på reproducerbarhet. Den stora skillnaden ligger i att professionella astronomer använder instrument istället för ögat.
Ett vanligt verktyg är något som kallas Sky Quality Meter, en liten sensor som mäter hur ljus himlen är. (Dock så blurrar vissa amatörastronomer gränsen så bli inte förvånad om någon amatörastronom faktiskt använder en!).
Den anger resultatet i enheten “magnitud per kvadratbågsekund” en krånglig term som bara betyder ljusstyrka per area. I praktiken betyder hur många stjärnor du skulle kunna se om ögonen vore lika känsliga som instrumentet.
Ju högre värde, desto mörkare himmel. Större observatorier mäter ofta automatiskt med kameror som följer himlens ljusstyrka under nätterna, och med satelliter som VIIRS kan man till och med se hur mycket ljus som läcker ut från hela städer. Det är egentligen samma grundidé som Bortle-skalan, bara lite mer noggrant.
I slutänden handlar det om samma sak för alla som tittar upp –
att förstå hur mycket ljus som egentligen finns där det borde vara mörker.
I nästa lektion kommer vi ta en titt på faktiska himlafenomen du kan se.
Page updated
Google Sites
Report abuse